martes, 27 de enero de 2015

 Un poema de Edith Södergran
(1892-1923)


 


AMOR

Mi alma era un traje celeste como el cielo;
la dejé sobre una roca junto al mar
y desnuda llegué hasta ti y parecía una mujer.
Y como mujer me senté a tu mesa
y brindé con vino y aspiré el aroma de unas rosas.
Me encontraste bella y semejante a alguien que en sueños viste,
olvidé todo, olvidé mi infancia y mi patria,
solo sabía que tus caricias me tenían cautiva.
Y tú, sonriendo, tomaste un espejo y dijiste que me mirara.
Vi que mis hombros estaban hechos de polvo y se desmoronaban,
vi que mi belleza estaba enferma y ahora solo quería desaparecer.
Oh, aférrame entre tus brazos, tan fuertemente
           que ya no necesite nada más.


(Traducción del sueco de Renato Sandoval Bacigalupo. Virgen moderna: Poesía completa. Lima. Editorial Nido de Cuervos, 1999, 170 pp.)



KÄRLEK

Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg;
jag lämnade den på en klippa vid havet
och naken kom jag till dig och liknade en kvinna.
Och som en kvinna satt jag vid ditt bord
och drack en skål med vin och andades in doften av några rosor.
Du fann att jag var vacker och liknade något du sett i drömmen,
jag glömde allt, jag glömde min barndom och mitt hemland,
jag visste endast att dina smekningar höllo mig fången.
Och du tog leende en spegel och bad mig se mig själv.
Jag såg att mina skuldror voro gjorda av stoft och smulade sig sönder,
jag såg att min skönhet var sjuk och hade ingen vilja än - försvinna.
O, håll mig sluten i dina armar så fast att jag ingenting behöver.

No hay comentarios:

Publicar un comentario