sábado, 14 de enero de 2017

TRES POEMAS INÉDITOS 
DE GÖSTA ÅGREN
(Finlandia, 1936)






Todo, menos


Podemos olvidar todo, menos
la masa muda del dolor,
barro crudo que debe
ser preparado hasta que sirva
para cocinarlo a los recuerdos. Entonces
el vasto, oscuro reino
terminará encogiéndose,
aquí y ahora, cuartos de hotel
para una breve vida.


All, utom

Allt kan glömmas, utom
smärtans ordlösa massa,
en rå lera, som måste
knådas tills den är redo
att brännas till minnen. Då
krymper äntligen det mörka,
gränslösa riket till
här och nu, hotellrum
för ett kort liv.



Cantor

Para el cantor la canción era
otra voz. Calló
la de él y así lo hizo
libre. El vaso en la mesa,
una flor de aire, lleno
hasta el borde con fluido
hielo, y él cantó sobre
días, grandes como años,
y noches, blandas
de eternidad. Las palabras
gritaron a las paredes
circundantes y rostros
se llenaron de luz y ojos
con flores
invisibles.


Sångaren

För sångeren var sången
en annan röst. Den tystade
hans egen, så att han blev
fri. Glaset på bordet,
en blomma av luft, fylldes
till brädden med rinnande
is, och han sjöng om
dagar, stora som år,
och nätter, mjuka
av evighet. Orden
ropade mot omgivningens
väggar och ansikten
tills fönster fylldes
av ljus, och ögon
av oseende
blommor.


Dialéctica de la vida

No encierres tu ira:
el único grito de la voz
indiferente y muda
es acción,
crimen.

No sofoques el silencio:
¡es el contenido,
que las palabras solo
enmarcan, su
llamado!


Livets dialektik

Lås inte in vreden:
det likgiltiga,
tonlösa talets enda
skrik är handling,
mord.

Kväv inte tystnaden:
den är det innehåll,
som orden endast
ramar in, deras
anrop!




(Poemas de En arkadisk sång (Helsinki: Söderströms, 2003). Traducción del sueco de Renato Sandoval Bacigalupo)

No hay comentarios:

Publicar un comentario